directionslife

 

Harry kollade ner i golvet och det föreblev en pinsam tystnad. "Marissa" Sa Harry. Jag nickade. Jag kollade inte på honom. "Snälla kolla på mig när jag pratar med dig" Sa han. Jag suckade och kollade upp. "Varför kysste du mig?" Frågade han. "Jag vet inte" Svarade jag. "Kom igen, det måste finnas en anledning varför du kysste mig." Sade han. "Jag vet inte, jag blev väl tagen för stunden antar jag. Ingen har-" Jag pausade kunde inte riktigt fatta att jag höll på att säga det. "Ingen har vadå?" Frågade han. "Inget" Sade jag. "Ingen har vad?" Frågade han otåligt. "Ingen har någonsin varit så snäll mot mig i det ögonblicket, aldrig har någon tagit sig tid för något och gjort något för mig." Sa jag högt. Han tystnade. Nu var det min tur att fråga. "Varför sa du det där då?. Att du tyckte om, att jag du vet, kysste dig?" Frågade jag.

 

"Jag är kille jag tycker om när tjejer kysser mig, det är väl självklart att jag gör, jag påverkas när någon gör sådant o-" Jag fnös. "Kan jag få prata klart innan du blir arg?" Frågade han. "Låt gå" Sade jag. "Och det jag skulle säga med var att jag, jag har typ jag vet inte, gått och tänkt på dig ett tag, eller tänkt jag vet inte, jag blir typ glad när du är omkring här, jag har lätt för att prata med dig, jag tycker om dig, jag är inte kär i dig, men jag tycker om dig, och inom en snar framtid kanske jag skulle kunna bli kär i dig." Sade han. Jag kunde inte riktigt ta in vad han hade sagt. Blev chockad. Jag kände även hur mycket jag rodnade. Han tyckte om mig. "Nu vet du i alla fall. Jag vet inte om du tycker om mig eller inte, om du gör det är det tur för mig, och om du inte gör mig är det synd, även fast jag kanske skulle kunna få dig att tycka om mig" Sa han. Jag kunde inte låta bli att få ett litet leende på läpparna och jag skratta till. "Nå?" Frågade han. "Jag vet inte" Svarade jag ärligt. "Jag vet inte om jag tycker om dig" Svarade jag. "Ta reda på det är du snäll" Svarade han. Jag nickade. Han gick ut ur rummet och jag suckade djupt.

 

Jag gick också ut. Alla skulle gå och äta middag ute men jag hade tackat nej, skyllt på mensvärk men sanningen var att jag var tvungen att tänka. Jag visste helt ärligt inte om jag tyckte om honom eller inte. Han fick mig att må bra, när han sjönd den där sången har jag inte känt mig lyckligare. Hans röst var så fin och det kändes verkligen som om han sjöng från hjärtat och det där med att han sjöng till mig gjorde det bara ännu värre. Ingen har någonsin skrivit en sång till mig. Han gjorde det bara för att jag ville lära känna honom, och det fick jag göra på lite mer än tre minuter. Men sen finns den där andra sidan, att han blir så arg och så himla dryg. Även fast Louis sa att det bara var skådespeleri och han gjorde det för att "impa" på mig så tror jag ändå han har den sidan, annars hade han inte haft den under en sådan lång period. Allt hade varit mycket enklare i mitt liv om jag aldrig kommit till London, allt hade varit mycket enklare om jag aldrig börjat dricka och festa, allt hade varit mycket enklare om jag skötte mig för då hade jag sluppit att fejkdejta någon, allt hade varit mycket lättare om jag inte varit känd, men jag vill göra det jag gör så då är jag tvungen att vara känd, allt hade varit enklare om jag inte träffat Harry för då hade jag inte tyckt om honom. Jag erkände det för mig själv, jag tycker om honom och det gör mig förbannad för jag har inte tid för att tycka om honom, men det gör jag. Jag tycker om Harry Styles. Jag suckade och placerade mitt huvud i min hand i en suck. Hur skulle detta nu bli?.